playitsam

1. Edward Scissorhands (1990)
2. Sleepy Hollow (1999)
3. Batman Returns (1992)
4. Batman (1989)
5. Ed Wood (1994)
6. Big Fish (2003)
7. Mars Attacks! (1996)
8. Kalle och Chokladfabriken (2005)
9. Corpse Bride (2005)
10. Beetle Juice (1988)

Ja, så blev det för mig i afton.
Lämnad ensam när gumman uppträder på Konserthuset.
Men jag hade Bladerunner som sällskap, och vipps så hade 112 minuter passerat.

Okej, scenen:

Viss spoilervarning för övrigt...

Harrison Ford jagas över dom neotechniska taken, Rutger Hauer är efter honom - bladerunnern; människan, mot replikanten; den genframställda människan. Det är kväll. Det ösregnar. Harrison är sargad, två avbrutna fingrar, blåslaget ansikte, andan i halsen - Rutger är arg. Rollerna är ombytta. Mannen som jagar replikanter, är nu jagad av replikanten. Den utslagne antihjälten hoppar från ett tak till ett annat, snavar, och hänger nu en hårsmån från döden på en järnbalk. Replikanten är snart där, blickar ner på sitt byte, men gör ingenting. Harrisons fingrar glider, han orkar snart inte längre. Krafterna sviker honom strax, och han faller... nästan. Rutger fångar honom i sista stund, och drar upp honom. Nu sitter dom mitt emot varandra, utmattade. Replikanten, en artificiell människa, en slav, står inför sina sista minuter - den förinställda levnadstiden är snart ute. Hela företaget att försöka förlänga livslinan har gått förlorad. Rutger förlikar sig med sitt öde, blickar upp på Harrison, och säger:

I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. All those moments will be lost in time... like tears in rain... Time to die.


Sen dör Rutger.

Bra scen, bra film!

Beastie Boys - Sabotage

... kan skapa enorma förväntningar på en produktion... ungefär lika snabbt som filmen, x antal minuter in handling, effekter och skådespeleri, obönhörligt och skamlöst, kan avvika från det gigantiska löfte som början presenterar. Man skulle ju kunna hävda att det faktiskt finns dåliga filmer med bra intron. Fast jag vet inte; det händer inte så överdrivet ofta kan jag tycka. Det skulle vara en handfull James Bond-filmer i såna fall. Mer förekommande, tycker jag, så lovar ofta ett fantastiskt intro, också en fantastisk film eller tv-serie.
Jag inleder följande inlägg med ett talande exempel:

  

Jag menar; här har vi en genialisk pacifist i hockeyfrilla, som inspirerade små 80-tals-ynglingar till att vara innovativa med snöre, gaffatejp och tallkottar. Vinjetten sprudlar av actionfyllda sekvenser, och musiken är lika tidlös som den är legendarisk. Vem gillar inte MacGyver-låten? Måhända är estetiken inte fantastisk (i sann 80 -och tidig 90-talshybris kring användandet ny teknik), men allting annat så nära fantastiskt som man kan komma. Jag minns fortfarande, faktiskt, när SVT slog slag i saken, och visade pilotavsnittet av Mackan på kanal2. Man var, i sin äventyrsmarinerade ungdom, av generationen som i nio fall av tio fortfarande lekte utomhus, hooked; ingredienserna var Richard Dean Anderson, omgärdad av explosioner, fart och.. fart!

Jag ska strax exemplifiera med några makalöst bra intron till produktioner som både är fantastiska och sjukt snygga. Jag hade för några veckor sedan den här diskussionen med en god vän, och för en gångs skull var vi överens om att, huvudsakligen, så lovar ett läckert intro ofta en trevlig verklighetsflykt. Företeelsen är ju rätt logisk egentligen; ett bra intro borde lova en bra produktion. Sker motsatsen så beror det förmodligen på två saker; antingen har filmskaparen snöat in sig, otroligt dumdristigt, på ett segment, eller så är han/hon dåliga på att knåpa ihop och/eller förvalta en heltsmässigt bra historia. Men, jag tror inte man är naiv, eller för den delen generaliserande, om man hävdar att bra intros bereder vägen för nånting väldigt bra. Jag inser dock att den här diskussionen känns precis som det; naiv och generaliserande. Förmodligen högst okunnig också. Men jag ser mycket på film, och jag tycker mig skymta nån slags regel. Men jag kan ha fel. Naturligtvis som finns det undantag - undantag som bekräftar, i det här fallet, min regel. Finns det en ansenlig mängd av dessa, så okej; då erkänner jag min undantagsregel raserad till gagn för ett ståndfast faktum. Så, ge mig fyra-fem exempel! James Bond-filmer gills inte. Det blir för lätt.

Okej, vad utgör en spektakulär början? Jag började det här inlägget med att försöka formulera nån slags mall för ett bra filmintro, men insåg ganska snabbt att det var förhållandevis besvärligt, för det finns inget detaljerat, ingående recept. Dock så tycker jag att det ska finnas vissa essentiella ingredienser. Till att börja med så ska det vara estetiskt behagligt; det ska vara ögongodis. Det är det som fångar åskådaren från början, intresset väcks. För så är det med oss människor; skönhet är iögonfallande. Men det räcker inte, det är visserligen primärt, men det är dumt att förlita sig på det. Nånting vackert är visserligen vackert, men efter ett tag blir det tråkigt. När man väl har fångat åsåkådarens uppmärksamhet, så vill man ju att personen stannar kvar. I Polanskis The Ninth Gate (1999) så sätter man an en påtagligt obehaglig ton, som nån slags förberedande varning för stämningen som präglar hela den filmen. Och då blir, iaf jag, intresserad. Sedan tycker jag att det är viktigt att vara elak mot åskådaren, på ett snällt sätt :-) Man ska gärna rycka bort personen hastigt från introt, vilket inte ska förväxlas med ett plötsligt klipp, och sen börjar filmen. Det kan ske med en saktgående grafisk overtoning (eller nått...), eller, för all del, ett plötsligt klipp, och sen börjar filmen. Men, man ska lämna betraktaren otillfredställd, inte nödvändigtvis som ett frågetecken, mer som ett utropstecken, som i att "jag vill se den här filmen!" - mersmak är ordet. Det är viktigt. Och sedan, slutligen; något som knyter ihop allting - musik, såklart. Ett bra spår gör allt! Det är en förstärkare av vad det nu är man vill förstärka, och utan det så... blir det svårt. Musiken är tallriken som man serverar carbonaran på, mer säger jag inte. 

Det finns så många...
Jag får göra nån slags följetång av detta. Att välcastade birollsinnehavare stjäl strålkastarljuset från sina huvudrollsinnehavande kollegor, känns sedan länge som en vedertagen företeelse. Det händer hela tiden. Från Gunnar Björnstrand till Danny DeVito, från Allan Edwall till Hugo Weaving. Dom som sett Allan Edwalls rollfigur Oscar Ekdahl, i Bergmans Fanny och Alexander, och dennes monolog om den stora och lilla världen förstår säkert vad jag menar. Eller, för all del, dom som sett Edwalls Skalle-Per. Nu ska jag, här i Wadköping, med en kopp kaffe i min hand, och till tonerna av P3, lista några fantastiska herrar och damer:

                                               Phillip Seymour Hoffman
                                             

Det kanske känns lite uppenbart att lista Seymour Hoffman, men det vore en skymf att utesluta honom. Mången mänsk har ställt sig frågan; "Varför får han aldrig en huvudroll?". Svårt att säga, för han är onekligen huvudrollmaterial också, vilket han bevisat i filmer som Capote (2005) och Doubt (2008). Men jag vet inte, han är och förblir en otroligt bra birollsskådespelare. Jag tror att han har hittat sin nisch, och filmskapare anammar den hela tiden. Han tilldelas en karaktär, förvaltar dragen, men sätter hela tiden sin egen prägel. Han gestaltar ofta ganska tillbakalutade karaktärer, slashasigt intellektuella och inte sällan förhållandevis promiskuösa, lite småsliskiga individer (åtminstone tycker jag att han stundtals utstrålar det). Jag skulle med lätthet kunna rabbla upp tio filmer, med viss betänketid, där allt omkring Phillip Seymour Hoffman är minst lika intressant som själva filmen han är med i. Ett urval: Lester Bangs i Almost Famous (2000), Phil Parma i Magnolia (1999), Andy Hanson i Before the Devils Knows You're Dead (2007) och den lustfyllde Pastor Veasey i Cold Mountain (2003) 

                                                        
Lester Bang berättar sanningen om "The Industry of Cool"

                                                      
Capote Trailer

Det får räcka med tre åt gången.
Men det kommer fler :-)

Jag har under senare tid sett en väldans massa otäcka filmer; skräckfilmer, rysare och psykologiska thrillers. Innan jag okontrollerat spinner vidare på det så tänkte jag dock reda ut genrebegreppen lite; för det finns onekligen avsevärda skillnader. En person som vill se en rysare är inte nödvändigtvis ute efter en skräckfilm. För mig är en skräckfilm att likställa med mycket blod, innovativa och ofta brutala sätt varvid man checkar ut på, och, i nio fall av tio, en ganska simpel (därmed, undetstryker jag, inte dålig) historia. Fokus ligger sällan på storyn, det kretsar mer kring blod och... blod.  

För övrigt:
När man diskuterar genrer, så finns det en rad förgreningsgenrer som man inte bör blanda ihop med huvudgenrer; i skräckfilmsfallet så skulle man kunna tala om slasherfilm, zombiefilm, hillbillyhorrors, splatterfilm och så vidare, men samtliga sällar sig otvivelaktigt till skräckfilmsmappen. Goda exempel på skräckfilmer är George A. Romeros zombietrilogi; Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978), samt Day of the Dead (1985). Reproduktionen av Dawn of the Dead, regisserad av Zack Snyder, är för övrigt ett ypperligt exempel på när en ogrinalversion utklassas av en färsk nyinspelning. Introt som akompanjeras av Johnny Cash's When the Man Comes Around är fantastisk.

När man talar om skräckfilm kontra rysare så tycker jag det råder en ganska markant skillnad. En rysare fokuserar mer på en bra historia men adderar ändå skräckfilmsingredienser. Adderar man skräckfilmsformatet med det psykologiska thrillerformatet, så blir resultatet förmodligen en rysare - det är en hybrid. Man har tagit med blood-and-gore-formatet, men tonat ner omfattningen avsevärt, subtraherat äcklet och lagt vikten på annat håll. Den viktigaste skillnaden är följande; fokus ligger inte längre på uppfinningsrika mord, utan det är snarare allt runt omkring som är fundamentet. Därmed blir historien den primära pusselbiten i en bra rysare. Förgreningsgenrer till rysargenren skulle kunna vara renodlade spökhistorier, spookflicks; Dolt Under Ytan, Don't Look Now, The Shining eller lite råare kriminalhistorier, grimcrims; Hannibal Lecter-serien, Seven och så vidare. Skillnaden mellan en rysare och en psykologisk thriller är något mer diffus, gränslandet är onekligen svårt att definiera. Möjligtvis, kan jag tycka iaf, är den psykologiska thrillern en förädlad version av rysaren. Förädlad i bemärkelsen att man spelar ännu mer på det psykologiska, och i vidare perspektiv skalat bort den visuella skräcken. Det är naturligtvis ett moment som existerar, men knappast som en viktbärande komponent. Det handlar om otäckheter på ett mentalt plan, den visuella skräcken blir inte sällan ett resultat av den psykologiska skräcken, men hur det yttrar sig är inte intressant. Det visuella, eventuella hoppa-till-i-stolen-moment eller uppfinningsrika utcheckningsmetoder från jordelivet, är bara en biprodukt av en bra psykologisk skräckresa. När James Stewart slutligen möter sin antagonist i Hitchcocks Rear Window (1954) så är det visserligen en filmisk kulminering, men det är knappast någon höjdpunkt.
Exempel på psykologiska thrillers: The Butterfly Effect (2004), Premonition (2007), Secret Window (2004).    

Detta blev förhållandevis luddigt känner jag, och förmodligen ganska subjektivt, men såhär då: egentligen skulle man helhetsmässigt kunna klassa dessa genrebegrepp som mildare och förfinade varianter av varandra. Konceptet, om man tillåter sig att generalisera lite, är detsamma, det är bara en fråga om på vilken sida av spektrat man väljer att befinna sig. Affärsidén är mörka historier, och publiken ska bli rädd. 


Skräckfilm                               Rysare                  Psykologisk thriller

Hur som helst, tanken med det här inlägget var egentligen att raljera över dåliga skräckfilmer, och varna om poänglösa produktioner. Jag har som sagt sett många filmer av typen otäcka den senaste tiden, och mycket har i sanning varit poänglös skit. Jag uppskattar en bra obehaglig film, det finns onekligen nått lockande med att bli skrämd. Strängar slås obevekligen an när mänskligt lidande gör sitt inträde framför ögonen. Eller... gör det det? När gör det inte det? Efter att ha sett filmer som Eden Lake (2008) och Martyrs (2008), så har jag fundaret på vad som regelrätt, obönhörligt och tveklöst utgör en kass, i det här fallet, skräckfilm. Alternativen tycks finnas där, i någon slags poänglös och pervers dimma. Jag vill dock inte att den här diskussionen ska utmynna i en sån där osaklig historia som jag själv skrivit om i den här bloggen (se inlägget om Studio S och videovåldet), och jag tänkte försvara mig själv med följande förklaring (så inte detta tar sig an en dubbelmoralisk och förvirrat tvetydig karaktär): jag tror inte man far illa, eller får bestående men av att titta på filmerna, MEN; jag frågar mig: varför vill man se dom? På baksidan av fodralet till Martyrs omnämns filmen som ännu värre än SAW... jaha... okej, hur då? Efter att ha sett Martyrs så antar jag att personen som poängterade den avsevärda "värre"-aspekten menade mer blod och inälver, en så att säga mer detaljspecialiserad variant till en redan rå historia. Ännu mer äckel, ännu mindre historia. Det är svårt att diskutera detta märker jag, för mitt resonerande antyder att jag inte tycker om "äcklet" från första början. Men med "andra" skräckfilmer, hur subjektiv den formuleringen än låter, så tycker jag att det finns en ganska behaglig distansering mellan det man ser och åskådaren, nån slags outtalad överenskommelse som man gör med filmskaparen. Det blir aldrig så allvarligt så att det blir obehagligt... på riktigt. Men med filmer som Eden Lake och Martyrs så blir det plötsligt genuint allvarligt, våldet övergår från underhållningsvåld till nått annat slags våld. Jag tror inte att det handlar om nån slags pervers sadism eller nått liknande, men om det handlar om att änvända ett så totalt in-youre-face-belamrat våld som nått slags kommunikativt instrument för att belysa nånting annat så tycker iaf inte jag att det funkar. Det blir för mycket helt enkelt, för mycket för att greppa det som ska greppas. Det känns alldeles för provocerande, som att man desperat skriker sitt budskap i ansiktet på åskådaren, som att man trycker ner vad det nu kan vara för ord ner i halsen på stackaren som stoppat in skivan i DVD-läsaren. Vill sända ut ett budskap med en skräckfilm, så ligger knappast nyckeln i sjukt grova äckelscener - ett sånt resonemang känns mest slött och ogenomtänkt. Filmer som Michael Hanekes Funny Games (1997), Romeros Dawn of the Dead, eller för all del - SAW - känns som bra mycket bättre alternativ!

Så! Raljering avslutad :-)     

För dom som inte känner till historien om John "the Jackrabbit" Dillinger, besparas djupare indykningar på filmens slut. Något som dock är lockande, eftersom det är så gripande. Jag tar ett stort kliv bakåt istället, och börjar från start. En fritagning från ett fängelse har genomförts, introt rullar, Otis Taylor's Ten Millions Slaves ackompanjerar - tonen är satt. Det är hårdkokt, det är fart, det är stilfullt och snyggt, och förjävla coolt.

Rain and fire crossed that ocean
Another mad man done struck again
Rain and fire crossed that ocean
Another mad man done struck again 
                            ...
Don't know where, where they're going
Don't know where, where they've been
Don't know where, where they're going
Don't know where, where they've been


 
Vad Otis Taylor beträffar, så lyssna gärna på Hands on your Stomach också.

Jag såg den här filmen tillsammans med min flickvän och x antal kamrater, men det var nog bara jag och min dam som på riktigt uppskattade den. Det pratades om att man filmat den förvånansvärt dåligt, repliker leverades helt åt fanders, och "trailern lovade ju mycket mer action är vad filmen kunde hålla". Jag höll inte med. Men jag antar att det möjligtvis har att göra med just förväntningar och inställningar. Jag tycker personligen att om man ska se en bra actionfilm så är actionfilm signerad Michael Mann ofta ett bra alternativ: Collateral (2004), Heat (1995) eller Den siste mohikanen (1992). Han adderar nånting mer än bara explosioner och biljakter; välarbetade och djupa karaktärer, angränsande sidohistorier (i Public Enemies får den historiaintresserade till exempel korta inblickar i hur FBI formades när det begav sig), och rejäla doser av spänningsmoment. Public Enemies är för övrigt inte bara en actionhistoria, utan ett personporträtt av en historisk gestalt. Visserligen skildrat ur ett så kallat hollywodianskt perspektiv, den där nypan med saltet ska man ha till hands, men till trots en verklighetsbaserad historia. Michael Mann har gett sig på mer ingående personporträtt tidigare, och lyckats bra, 2001, när han både skrev, producerade och regisserade Ali med Will Smith i huvudrollen som Muhammed Ali. Även om Mann inte alltid levererar bra filmer, så är denna mångsidighet nånstans ett signum för mannen.
Hur som helst, det finns två huvudkaraktärer i Public Enemies: bankrånaren John Dillinger, spelad av Johnny Depp, samt FBI-agenten Melvin Purivs, spelad av Christian Bale. Båda gör ett fantastiskt jobb som tjuv och polis; det känns äkta och genomarbetat. Även biroller gjorda av Stephen Graham, som spelar Baby Face Nelson, och Marion Cotillard, som spelar Billie Frechette, är lysande. Cotillard vann som bekant en Oscar för Bästa Kvinnliga Huvudroll för sin gestaltning av Edith Piaf i La Vie An Rose från 2007. Filmen är en katt -och råttalek mellan dessa två karaktärer, som går genom fängelser, horhus, storstäder och landsbygd. Spänningen finns alltid där, underliggande eller nästan olidligt påtaglig - alltid där! Vid sidan av relationen Dillinger-Purvis finns relationen Dillinger-Frechette - ett kärleksband som är obrytbart. Dom skiljs från varann, återförenas, och kampen om att få vara tillsammans vävs samman med kampen om att komma undan Purvis. Regissören förenar slutligen relationerna, och tillslut närmar man sig konstellationen Dillinger-Purvis-Frechette. Jag fördjupar mig inte det, men det är en bra historia. Att rangordna kärlekshistorien kontra den fartfyllda actionhistorien är svårt; båda är fängslande.


Fiktionens och verklighetens John Dillinger

Verkligehetens Dillinger verkar ha varit en färgstark man av karismatisk och genialisk rang. I alla fall om man ska tro hypen kring alla historier som nu blir aktuella när hans historia går upp på biograferna. Filmen är baserad på en bok, skriven av Bryan Burrough, Public Enemies: America's Greatest Crime Wave and the Birth of the FBI, 1933-34, vilket skänker en viss tyngd till begreppet "based on true events". Men jag vidhåller: saltnypan bör alltid finnas där tilltrots. Vad man med viss säkerhet kan säga är att Dillinger blev en förhållandevis folkligt omtyckt brottsling med väldig flamboyant framtoning - "the Jackrabbit". Johnny Depp sa i en intervju med The Sun: "Some people might disagree, but I think he was a real-life Robin Hood". Sanningen bör inte ligga så långt från fiktionen då Dillinger framträdde under 30-talets stora depression. Den allmänna opinionens åsikt var att bankerna stod till svars för samhällets bottenfall, samt 1929-års börskrasch. Och Dillinger rånade bankerna, han rånade inte folket. Vidare tenderar ju skrönerna att eskalera och ersätta varandra, och där får man göra som man vill: antingen så tror man på dom, eller så gör man det inte. I en scen i filmen vandrar Dillinger in på FBI's Dillinger-avdelning, helt avslappnad och iskall, utan att någon känner igen honom. Man älskar det, och man vill att det ska vara sant. Det är sagt att verklighetens Dillinger vid tillfällen utgav sig för att vara alarmansvarig för säkerhetsvalv för att på så sätt kunna stjäla från bankerna. Det finns även uppgifter om att han ska ha utgett sig för att vara utsänd av filmbolag för att undersöka inspelningsplatser för filmprojekt, och så vidare, och så vidare. Och varför inte, som sagt; sanningen behöver nödvändigtvis inte ligga långt ifrån fiktionen. 
 

Var inne på Youtube och kolla igenom Studio S reportage om "Videovåldet" som sändes i början av 80-talet. Många har säkert sett det närmast legendariska introt med Göran Elwin som presenterar och leder programmet. Filip och Fredrik visade klippet i Hundra Höjdare. Har man inte sett hela reportaget, så bör man genast göra det. Som bekant så diskuteras det hemska "videovåldet", samt hur lättillgängligt det är för barn. Jag tycker detta är fantastisk underhållning; det är en sån fruktansvärt absurd debatt att man bara skrattar åt det. Jag visste ju sen tidigare att detta var fullkomligt skrattretande, men nu när jag sett programmet i sin helhet så är det ju ännu festligare! Det är möjligt att jag som växte upp under 90-talet aldrig nånsin kan förstå vidden av den moralpanik som fullkomligt svepte över det svenska folkhemmet då. Men det känns som moraliserandet, och masshysterin, och generaliserandet inte kände några gränser. "In absurdum" genomsyrar hela programmet. Dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wickström myntar bibliska citat, föräldrar vädjar till politiker att "rädda oss från det här", och det roligaste av allt är att det statlig TV. Eller ja, roligt eller skrämmande. Mest roligt tror jag. Underhållningsvärdet i detta är massivt! Om man kallade Studio S för ett debattmagasin så eskalerar ju gapskratten idag, utan tvekan. En mer partisk och icke-objektiv programledare än Göran Elwin existerar säkert inte. Och även om Studio S inte skulle agera som ett regelrätt debattmagasin så kan man ju åtminstone kräva att programmet inte är så fruktansvärt vinklat. Rent informativt så är det sjukt ointressant och intetsägande, ungefär som att titta på Debatt med Janne Josefsson - man tittar inte för att lära sig nånting, utan snarare för att det är kul. Känns inte som public service iaf. Både Elwin och Josefsson känns mest som uppviglare än som seriösa samhällskritiker. Båda har dock vunnit Guldspaden av Föreningen Grävande Journaliser vilket är ganska roligt.